Nordiska nätverket för teckenspråk erbjöd ett inspirerande program under två dagar i början av september. Konferensen invigdes engagerat och snärtigt av norska prinsessan Märta Lousie. Kunskapen om teckenspråk är fortfarande låg i samhället i stort och forumet behövs. DHB Västra var där med 5 representanter och från Riksförbundet deltog Janne Carlsson och Birgitta Rudin.

”Barnet, språket och livet” var temat för den 4:e nordiska konferensen med inriktning på teckenspråksutbildning för föräldrar. Och konferensen genomsyrades av temat på ett positivt sätt. Många inspirerande föreläsningar avlöste varandra och däremellan fanns tid för kontakter och utbyte av tankar och erfarenheter.

Starkast var kanske inläggen från föräldrar. Sverige representerades av Rickard Wanderydz som också är ordförande i DHB Västra. Han berättade om sin familjs resa som inte blev som man tänkt. De såg tidigt möjligheter med teckenspråk för sin dotter som föddes för tidigt, överlevde och klarade sig undan med ”bara” en hörselskada. Deras val har inte alltid mottagits positivt från sjukvården och en kommentar man mött var ”ni kanske blivit för starka i ert teckenspråk”. Den norska mamman Hilde Holtsmark hade liknande upplevelser som Rickard men utifrån att hennes son hade fått CI som han inte hade någon nytta av. Hon ställde frågan ”vet alltid de hörande bäst?” och menade att det är viktigt att få höra vuxna döva och hörselskadades erfarenheter när man blir förälder. Simon i Tuni från Färöarna berättade om sin upplevelse och den gråzon som han tycker finns om man har barn med hörselskada. Han tyckte också att det är viktigt att det finns med en humanistisk sida och sa att ”systemet löser inte allt, mötet med människor är avgörande”.

Man kan konstatera att teckenspråken i Norden har stärkts genom förslag till lagändringar och de lagändringar som är genomförda i Sverige och Finland. Den norska stortingsledamoten Britt Helding har länge haft ett stort engagemang i frågan. Hon sa att den stora förändringen i nordiska politiska forum är att idag behandlas teckenspråk inom det kulturpolitiska området och inte utifrån ett handikappsperspektiv inom socialpolitiken.

Från forskningen fick vi veta att det finns ingenting som visar på att teckenspråk och talspråk står i motsats till varandra utan troligtvis är det precis tvärtom. Julie Feilberg från ”Norges tekniska naturvetenskapelige universitet, NTNU” pratade om två- och flerspråkiga lär sig reflektera ut flera perspektiv och att det ger en större trygghet. Det norska Språkrådets direktör, professor Sylfest Lomheim kanske utryckte det allra tydligast: ”Flera språk berikar. Kan man både tal- och teckenspråk kan man troligtvis ännu mer”. Sylfest berättade också om den språkgen vi bär på och som heter FOX P2 och som utvecklats under 100 000 år. Historiskt har teckenspråk alltid funnits och troligtvis använde vi det först.  Han beskrev också skriftspråkens utveckling som är relativt ny och ”bara” funnits i 5000 år. Han beskrev också hur vi lär språk och den fantastiska utveckling vi har våra första 4 år i livet. Där lägger man grunden för språk, ett eller flera, om man blir stimulerad.

Sonia Erlenkamp som till vardags verkar som professor på ”Högskolan i Sör-Tröndelag, HIST” gjorde ett inlägg med rubriken ”Om hvordan tegnspråk ofte omtales i funksjonshemningsperspektiv og ikke som andre språk”. 2006 gjorde hon en jämförande undersökning hur man skriver och talar om norskt teckenspråk och samiska. Tydligt var att teckenspråk fortfarande beskrivs mer som ett hjälpmedel och att man värderar talspråk som överlägset.  Hon menade också att de flesta i vårt samhälle ser dövhet som ett medicinskt hinder där hörseln är i fokus istället för ett sociokulturellt perspektiv med koppling till modersmålstanken och identitet. Hon avslutade med en reflektion om paradoxen som råder att det är så positivt för hörande att lära sig teckenspråk medan att det inte är så för döva och hörselskadade.

Givetvis fanns inslag utifrån att så många döva och hörselskadade barn idag får CI. Marc Marschark från Rochester Institute of Technology har gått igenom forskning från hela världen och höll ett intressant anförande under rubriken “What we know, what we don´t know and what we only think we know about deaf children, sign language and learning”. Han menade att forskning kan hjälpa oss med att vissa delar av svar men inte med att ge fullständiga svar eftersom verkligheten ständigt förändras. När forskningsresultat presenteras är förutsättningarna redan nya.

Han presenterade vad han fått fram när han läst olika forskningsrapporter. Några exempel han presenterade var att föräldrarna betyder mycket när det gäller språk- och kunskapsutveckling, att döva har större variation i sitt lärande, att det inte finns några bevis för att mainstreaming fungerar bättre för målgruppen eller att AVT-metoden fungerar. Hans slutsats var att lärandet för målgruppen behöver ändras och utgå från styrkor, strategier och vad barnen kan. Han tyckte också att det behövs ett mittspår istället för som idag antigen ett hörande- eller dövspår, alltså där man kan välja språk utifrån sina behov och önskemål.

Vi fick också en filosofi- och etikföreläsning av Patrick Kermit som problematiserade utifrån medicinsk etik och CI. Grundsynen för sin diskussion byggde han på ett citat från en amerikansk filosof som sagt ”the childs choice to an open future”.  Bland annat syftade han på möjligheten med teckenspråk om man föds döv eller hörselskadad. Han sa också att det vi vet från forskningen om CI är att alla inte har nytta av det. Nyttan blir också väldigt olika, det finns hela skalan från döv till lätt hörselskadad men ingen blir hörande. Han tyckte att professionen, speciellt den medicinska, har ett stort ansvar för målgruppen döva och hörselskadade som får CI och argumenterade för ”the precautinary priniciple”, ”försiktighetsprincipen”. Med det menade han att det är bättre att behålla etablerade metoder kognitivt, socialt och språkligt tills vi vet hur nya medicinska metoder fungerar.

Finland bjuder in till nästa konferens 2011, troligtvis i Jyväskylä. Konferensen berikar på flera sätt och är något att se fram emot. Från DHB lyfte vi frågan att skapa ett nordiskt föräldranätverk som kan träffas i samband med konferensen och bidra till att fler föräldrar kan delta.

Summering av föreläsningarna: extern länk

Text:  Janne Carlsson
Bilder: Birgitta Rudin

Klicka på bilderna nedan för att se dem i större format!



Föräldrarepresentanterna Simon i Tuni, färöarna, Hilde Holtsmark, Norge och Rickard Wanderydz, Sverige




Bengt Danielsson (SPSM) och Birgitta Rudin




Invigningen av konferensen




Janne Carlsson med Irja Seilola (KLVL)




Janne Carlsson, Susanne Nilsson och Ragnar Hynell




Jörel Bergström och Susanne Matuschek, DHB Västra




Marc Marschark och Ragnar Hynell




Marianne Rogell Eklund (HRF), Ola Hendar (SPSM)
och Janne Carlsson




Sylfest Lomheim (norska Språkrådet) och Sonja
Erlenkamp (norsk professor i teckenspråk)