90-talet. Den första webbplatsen skapas på Internet, Nelson Mandela blir Sydafrikas första svarta president, Sovjetunionen upplöses och bygget av Öresundsbron inleds.
En viktig fråga under 90-talet var den framtida skolan. Tillsammans med och SDR arbetade DHB fram ett förslag till en teckenspråkig skola. Där undervisades elever på teckenspråk oavsett om de var döva eller hörselskadade.
CI (Cochleaimplantat) kom i början av 90-talet. Med hjälp av en inopererad elektrod hoppades läkarna kunna ”bota” döva barn och detta blev en het debatt både i DHB men hos andra systerförbund.
Genom påverkansarbete fick DHB till stånd en utredning kring teckenspråksutbildning för föräldrar. Utredningen resulterade i en lagstadgad rätt till 240 timmars teckenspråksundervisning för föräldrar till döva barn (TUFF).
Det internationella arbetet utökades i samband med att Sverige blev medlem i EU. DHB blev fullvärdig medlem i FEPEDA, den europeiska föräldraunionen för döva och hörselskadade barn och fick en plats i styrelsen.
Under 90-talet började DHB också att driva olika projekt i vilka informationsfilmer och broschyrer skapades, konferenser för yrkesverksamma och politiker arrangerats och informatörer utbildades.
Nyheter som videotelefon, mobiltelefoner, SMS och videosamtal resulterade i att döva fick möjlighet att kommunicera via telefon på sitt förstaspråk. I ett projekt testade DHB videotelefonen i verkligheten. I det projektet ingick också en förmedlingstjänst via Tolkcentralen.
Förbundet tog också del av flera statliga utredningar. Den största och viktigaste är utredningen om funktionshindrade elever i skolan, kallad FUNKIS. I maj 1998 lade kommittén fram sitt betänkande vars förslag innebar stora förändringar för våra målgrupper.
Den 28 maj 1998 genomförde förbundet sin första demonstration, och orsaken var just FUNKIS. DHB protesterade mot kommunaliseringen av specialskolorna och nedläggningen av Hällsboskolan.
För att läsa mer om DHB på 90-talet, se denna länk. Länk till DHB på 90-talet
Fabriksgatan 54A
702 23 Örebro