1970-talet

Teckenspråket började sitt intåg under 70-talet. Både föräldrarna och skolornas personal började bli intresserade, framförallt av tecknad svenska som var anpassat efter talspråket. När föräldrarna väl accepterat tecken insåg de att de kunde kommunicera med sina barn. Motståndet var dock stort.

Förhållandet mellan föräldraförbundet och SDR var minst sagt frostigt. Döva kunde inte kontrollera vad föräldrarna sa till myndigheter och andra och misstrodde därför DBM. DBM å sin sida tyckte inte att döva kunde tillföra något av vikt. Samarbete förekom absolut inte. Bo Carlsson, senare förbundsordförande, var den som tog de första stegen mot ett möte och så småningom samarbete. Det var inte lätt att få de andra i DBM med sig, men efter en envis kamp lyckades Bo få styrelsen att gå med på att träffa SDR.

Den stora islossningen när det gällde samarbetet kom då Bengt-Olov Mattson, kallad BOM, tillträdde som ordförande i SDR. BOM förstod hur viktigt det var med samverkan mellan förbunden och att vi behövde varandra.

De båda förbunden drev gemensamt kravet att teckenspråk, nu talade man inte längre om tecknad svenska, skulle erkännas som dövas förstaspråk. Här hade DBM en viktig roll i opinionsarbetet. 1981 erkändes teckenspråk som ett eget språk.

Texttelefonen, ett av de viktigaste hjälpmedlen för döva, kom under slutet av 70-talet. DBM startade en försöksverksamhet i Örebro, som mest ingick 20-25 telefoner i försöket. I samband med detta kom idén om en förmedlingstjänst mellan texttelefon och taltelefon. Texttelefoner började delas ut som hjälpmedel 1977. Nu kunde döva själva ringa upp myndigheter, sjukhus och inte minst viktigt varandra.

DBM:s verksamhet utökades kraftigt under 70-talet. Hörselskadade barn
och deras föräldrar kom med i förbundet och i mitten av årtiondet tillkom föreningarna vid Hällsboskolan och Åsbackaskolan. På Hällsboskolan går språkstörda barn och döva barn med beteendestörning och på Åsbackaskolan går döva och hörselskadade barn med ytterligarefunktionshinder. Namnet Döva Barns Målsmän passade inte längre och 1977 bytte DBM namn till Riksförbundet för döva och hörselskadade barn, DHB.

Behovet av ett eget medlemsblad med information och debatter ökade i det växande förbundet. Bo Carlsson och Ingvar Gunnarsson, förbundssekreterare, började träffas fyra helger om året då de skrev, stencilerade och skickade ut en enkel tidning. DHB-Dialog växte fram. Under 80-talet utökades medlemsbladet till en tidskrift på 30-40 sidor som finansierades med annonsintäkter.

1979 bildade DHB, HfR och SDR Stiftelsen för föräldrasamverkan. Stiftelsen har genomfört en mängd olika projekt, bl.a. Tidigt stöd till familjer med hörselskadade och döva barn och Inte en vanlig familj. Projekten finansierades med hjälp av medel från Allmänna arvsfonden, Solstickan, Radiohjälpen, Tysta skolan och de tre förbunden. Efter 12 år övertogs Stiftelsens verksamhet av Ordförandegruppen, som bildades under 80-talet.