1960-talet

Den största frågan i förbundet under 60-talet var teckenspråk i undervisning. DBM ansåg att detta vore skadligt för eleverna. Om man under 50-talet betecknade alla som hörde dåligt eller inte alls som döva så svängde det under 60-talet till att alla kallades hörselhandikappade. Hörapparat var ett måste för alla och föräldrarna skulle tala i örat på barnen, på så sätt trodde man att de skulle lära sig att höra bättre.

Socialpolitiska kommitténs förslag om att införa vårdbidrag för handikappade barn, antogs av riksdagen 1964.

1966 blev DBM medlem i Handikappförbundens Centralkommitté – en paraplyorganisation som idag heter Handikappförbundens samarbetsorgan. Det var inte självklart att DBM skulle få bli medlem, bl.a. Sveriges dövas riksförbund, SDR, ansåg att föräldrar till döva barn kunde göra sin stämma hörd genom HfR (Hörselfrämjandets Riksförbund) och SDR.

Genom skolreformen lades realskolorna ned och högstadium infördes. Verksamheten vid Blockhusudden flyttades 1967 till Örebro och blev en gymnasieutbildning. Detta föranledde debatt inom förbundet. Manillaföreningen var kritiska till flytten, medan övriga föreningar var positiva. Majoriteten ansåg att Stockholmsmiljön var farlig för barnen. Debatten blev stundom het och ett tag såg det ut som om Manillaföreningen skulle lämna förbundet.